Topptur - Øretoppen (465 möh)

För en vecka sen var jag och Lisa uppe på Øretoppen (465 möh). Vi lämnade ett Kirkenes i strålande sol, vindstilla och ett par minusgrader. Ju närmare basstationen vi kom desto mer mulet blev det, och då ligger det bara några mil från byen. Det visade sig att vinden och molnen skulle följa oss hela dagen, fram till vi återvände till Kirkenes.

Men gott klädda som vi var drog vi iväg. Med tur/längdskidor över frusna sjöar och myrar - närmare toppen. Jag, inte helt van med smala skidor överraskade mig själv med att klara mig hyfsat. Så länge det var relativt flackt vill säga. När stigningen egentligen började visade sig att jag inte är i min livs form och att Lisa kunde detta mycket bättre, som dessutom hade stålkanter, något jag saknade.

Stretade på gjorde jag trots allt och där skaren var allt för hård hamnade skidorna på axeln. I en vilopaus trängde solen igenom och visade upp den praktfulla omgivningen och ingav nya krafter.
Vi nådde toppen. Skrev våra namn i boken och skyndade oss ner från den vindutsatta platsen.

Och då kunde man ju tro att det värsta var gjort, men så var det inte! Att åka utför på taniga plankor var inte min grej och jag kände mig som en riktigt nybörjare. Det var inte brant och gott med puder (tog en annan väg ner). Min åkning var ungefär som så: åka snett nedför - trilla, vrida på skidorna och åka snett nedför åt andra hållet - trilla, åka snett nedför åt andra hållet - trilla. Trilla, trilla, trilla - Stön!

Det gick inte ens ploga. Trots det fick jag in några svängar. Telemarkstil var inte i mina tankar att försöka med. Lisa klarade dem ganska bra, t.ex. som på bilden nedan.
Hon stod där sedan och väntade när jag tog mig ned, vilket gick enligt ovannämnda beskrivning. I ren frustration skrek jag ut "jeg kan faktiskt åka skidor, men bare ikke på disse!". Något hon fann ohyggligt roligt.

Men nedåt kommer man alltid. Att jag såg ut som en snögubbe, hör inte till saken.