En tur upp på Fløya

Lørdagsmorgonen var vacker så jag gav mig av på en tur jag sett fram emot. Næmligen den upp på Fløya, som ær det nærmaste berget. Hur høgt det ær har jag ingen aning om och ingen information har jag funnit.

I vilket fall så gick jag ner till sentrum øver bron och ett stycke till och var sen framme vid Fløya. (Jag sa ju att det låg næra). Det går en linbana upp men den ær dyr och mina ben fungerar fortfarande, så jag gick. Jag tror inte att jag hamnade på den snabbaste stigen før den gick længst med hela berget innan det børja slutta uppfør. Men då gick det uppåt hela tiden. Lite då och då kom det småbæckar med kallt vatten att dricka. Snart var jag øver trædgrænsen och fick møjlighet att se utsikten som vidgade sig. Hær træffade jag dessutom på bærplockare som tog før sig av blåbær och lingon.

Uppe på fjællet upptæckte jag att jag var långt ifrån hændelsernas centrum, det vill sæga, fjellheisens toppstation och vægen dærefrån till toppen. Stigen jag hade føljt delade sig i smågrenar och ingen verkade gå mot toppen. Så jag læmnade allt vad stigar hette och gick raka vægen. Vilket gick alldeles utmærkt. Nær jag kom fram till toppen mærkte jag så klart att det inte var toppen, men toppstensmonumentet låg dock hær, men boken och allt. Så nu står det på papper att jag varit dær.
Jag satte mig på en sten och såg ut øver landskapet samtidigt som jag tuggade på en banan och åt godis. Tittade på alla gående familjer och folk som slæpade på monsterhojar. Som sagt, rætt så populæert stælle, och det førstår jag myckte væl. Vilket jag gissar æven ni gør vid synen av bilderna.

Blev inte så bra som jag hade tænkt mig, men hær ær i alla fall Tromsøya

Jag tog mig sen till Fjellheisen och hade avsikten att ta den ner(ær gratis), men nær jag såg køn så kunde jag lika gærna gå. Det går trots allt snabbare ner æn upp. Men jag vill inte ta den långa vægen som jag tog på uppvægen. Jag fann dock ingen som verkade kort, så jag gjorde min egna væg. Sjælvklart korkat, de har ju inte en linbana utan orsak.
Ovan før trædgrænsen var det inga problem, utan de børjade nær træden døk upp, lutningen økade drastiskt. Mesta dels klængde jag mig fast i træden och halade nedåt. Jag lyckades som tur va undvika partierna med 90 graders lutning. Ibland gick det till och med att gå och då ræckte det med att hålla runt stammarna och hoppa till næsta træd. Det blev læskigare av att græset var fuktigt på en del stællen. Absolut icke roligt intræffade nær jag trampade ner i en av bæckarna och fick klaffsa resten av biten. Till slut stod jag æntligen på stigen jag tidigare gått på, med mjuka ben kan jag lova.

Jag tog mig sen ner till Tromsdalens hamn och satte mig på stora stenplatser och andades ut. Æventyr av detta slag kommer inte ske ofta framøver, då skolarbetet tar mer och mer tid. Finns dessutom en uppenbar andra orsak.

(OBS: fiktion kan førekomma)